Kindermusik

På onsdagarna går K och jag på Kindermusik. Där sjunger vi fåniga amerikanska barnsånger och klappar i takt. Ledaren är en lugn, fin, oauktoritär, kristen amerikanska som sjunger i alldeles för hög tonart. Eftersom vi bara är tre mammor med barn ”måste” man snällt sjunga med och det är bara att hoppas att det inte finns inspelningar på eländet. De andra barnen är en holländsk pojke med ett namn som inte går att uttala utan att få ont i halsen, den andre råkar vara vår granne Anton från Belgien. Anton går på Kindermusik med sin filippinska nanny som insisterar på att kalla mig ma’am. Han är alltid för varmt klädd, när temperaturen plötsligt gick under 25 grader utomhus hade Anton mössa och överdragströja på sig. Inomhus.

Är svenska barnsånger lika fåniga som amerikanska? Jag tycker ändå att svenska barnsånger har ett innehåll medan många av de vi lärt oss på Kindermusiken ibland mest verkar vara en bunte ord som rimmar och låter bra ihop. Om de ens låter bra ihop. Eller vad sägs om: Yankee Doodle went to town a riding on a ponny, stuck a feather in his hat and called it maccaroni ( a riding!?). Eller: Did you ever get to meeting uncle Joe, uncle Joe, Did you ever get to meeting uncle Joe, uncle Joe, Did you ever get to meeting uncle Joe, uncle Joe, don’t mind the weather if the wind don’t blow (inte så lite tjatig för att komma fram till poängen. Och varför ska man inte bry sig om vädret om det inte blåser?). Och så favoriten: Hey diddle diddle, the cat and the fiddle, the cow jumped over the moon; the little dog laughed to see such sport, and the dish ran away with the spoon (den är så logisk så det är inte klokt!). Är det för att jag är vuxen (eller vad jag nu är) när jag lär mig dessa och analyserar dem innan jag får ett "känslomässigt band" till dem? Eller är det för att de är på utrikiska?

Idag var även en svensk sång med på programmet. Den amerikanske ledaren sjöng ”Ritsch, ratsch, fillibom bom bom fillibom bom bom” så långsamt så man hann somna innan hon var klar. Och det var det vi sjöng, om och om igen… Ingen vers, då kanske visan hade fått en poäng! Det fanns även en vaggvise version. Man sjunger "wisch wasch fillitap tap tap…" istället och om möjligt långsammare än hennes ritsch, ratsch-version. Hon frågade mig om den svenska versionen och jag försökte komma undan med att den går lite snabbare. Det gick inte och jag fick snällt sjunga. Hon såg dock ut att ångra sig när hon hörde mina R. Den holländska mamman såg däremot nöjd ut och sa att det lät som holländska. Det tog jag inte som en komplimang. Så detta är en gammal svensk folkvisa, frågade den amerikanska ledaren sedan. Ja. Men den sjungs oftare som snapsvisa. Svarade jag inte.

Hos frisören

Jag var hos frisören i förra veckan. Eftersom jag har en del misslyckade frisörbesök i bagaget har jag dragit på det ett tag. När jag inte ens kan kommunicera med en frisör som jag i alla fall talar samma språk som, hur skulle det då gå här i Taiwan?
Besöket inleddes med en kopp te och tio minuters axel- och ryggmassage. Det fortsatte sedan med hårtvätt i dryga kvarten. Tillsammans med nack- och hårbottensmassage. So far so good.
Så dök frisören upp. Eller förlåt, stylisten som det stod på hennes namnbricka. Lugnt och tydligt förklarade jag hur jag ville ha mitt hår. Inget svårt eller konstigt, egentligen skulle det bara toppas lite. Frisören, eller förlåt stylisten, sa nästan ingenting. Och så började hon klippa. Jag var på väg att resa mig upp, tacka för massagen och gå därifrån. Hade hon fattat något av det jag sa? Eller ens hört? Jag höll ett spänt öga på vad hon höll på med och var beredd att hojta vid minsta tecken på att hon tog för mycket. Men så började hon komma med lite kommentarer om mitt hår och min förra så kallade klippning, om att det vore bättre om hon fick klippa lite så här och lite si där. Jag började slappna av, hon verkade ha koll. Efter hårtorkningen kände jag mig helt nöjd, fram till jag tvättar håret nästa gång är jag i alla fall snygg .
Det hade tagit drygt en timme och jag fick betala motsvarande 150 svenska kronor för kalaset. Jag klipper mig gärna i Taiwan igen. Snart.

Yangmingshan

Vi har köpt en ny kamera och Ch har fått en ny hobby. Han tar foto på allt och alla som råkar befinna sig inom synhåll. Och det är inte bara ett foto av varje motiv. Varje inställning ska testas. Vi har tex sju foton på vatten som rinner från en kran. Fem foton på det lilla trädet som står på vårt matbord. En studie i skalbagge på gräs. Tur att det är en digitalkamera, då gör det inget att man tar många bilder. Man kan ju alltid radera de som inte blev bra. Och övning ger färdighet! Det blev många fina bilder från vår tur i Yangmingshan häromdagen.

Franco

Vi köpte en ny väckarklocka när vi kom hit till Taiwan. Den är precis lagom stor, går på batteri, den visar både tid och datum och även temperaturen. Dessutom visar den vilken veckodag det är. Tror vi. Där är några tecken i en ruta som vi har vi lite svårt att tyda, men eftersom de ändras varje dag känns det rimligt att det skulle vara veckodagarna.
Klockan heter Franco.
Inuti Franco bor en kinesisk dam. Hon vaknar då man trycker på en knapp på ovansidan av klockan. Eftersom knappen täcker största delen av ovansidan kommer man lätt åt den och då väcker man den kinesiska damen ganska ofta. Det råkar också vara den knappen som tänder lampan i Franco så att man kan se vad klockan är när det är mörkt i rummet. Det är ganska opraktiskt för damen pratar på ett tag och hon pratar ganska högt. Så när man väcker den kinesiska damen riskerar man också att väcka alla som sover i rummet. Vi funderade ett tag på om det var tiden hon meddelade så att man skulle slippa öppna ögonen på natten. Och det hade ju varit trevligt. Om man förstod henne. Men vi tycker att det låter som om hon säger samma sak varje gång.
Efter mycket pill och funderingar på hur vi skulle kunna släppa ut damen ur Franco, eller i alla fall få henne att prata tystare (alla knappar är markerade med kinesiska tecken) tog Ch med Franco och instruktionsbladet (som förstås också är på kinesiska) ner till Front Desk och bad om hjälp. Vi fick veta att damen bor i Franco och det går inte att släppa ut henne. De missade dessvärre att berätta vad det är hon faktiskt säger. Kanske vill vi inte veta.

Franco förpassades till bokhyllan och vi har köpt en ny väckarklocka. Den visar varken datum eller temperatur, men det bor heller inte någon kinesisk dam i den.

Lantau Island - Hong Kong

Hong Kong

Årtal

Det är år 96.
Det vill säga 96 år sedan den siste kejsaren störtades i Kina och Republiken Kina bildades.
Första gången jag såg årtalet var på vårt lägenhetskontrakt där datumet var påstämplat. Jag tog förgivet att stämpeln var gammal och inte sträckte sig förbi 1999. De kunde ju i alla fall ha rullat fram till år 97 tyckte jag. Så att åtminstone en av siffrorna stämde.
Jag börjar vänja mig vid att det är 90-tal, jag reagerar inte på bäst före datum år 96 eller 97 och jag har inte längre något att invända mot att K är född år 96. Men när jag fick se mitt eget födelsenummer kände jag mig inte riktigt bekväm. 660427. 30-årskrisen jag aldrig hade blev plötsligt en 40-årskris.

Macau

Sängbotten

K kan resa sig upp själv. Jag upptäckte det igår när jag städade och han satt i sin säng. Trodde jag. När jag vände mig om stod han där hållandes i sängkarmen och strålande lycklig.
Så nu måste vi sänka hans sängbotten. Men det är inte helt så lätt som det låter. För det är här nackdelen med att IKEA inte bara kör hem ens nyköpta möbler, utan även sätter ihop dem för inte många pengar alls. Killen som satte ihop våra sängar använde lite proffsigare redskap än de som vi skramlat ihop sedan vi kom hit. Det vill säga en skruvmejsel. Risken att jag vrider av mig fingrarna känns större än att mutterf-n rör sig en mikrometer.
Idag sover K middag i sin vagn.

Höst

Ni verkar ha haft en ovanligt fin höst hemma i år. Nästan alla skriver och berättar om det härliga höstvädret med strålande sol och om alla de vackra färgerna. Är det en ovanligt vacker höst hemma i år? Eller skriver ni bara till oss på vackra dagar? Eller är det så att ni försöker göra oss avundsjuka?
De senaste dagarna har det varit grått och mulet här och det småduggar nästan hela tiden. Det är lite för lite regn för att ha paraply, men tillräckligt mycket för att man ska bli blöt. Som det ofta är i Lund ungefär. Det har blivit kallare också. Igår hade t o m Ch på sig överdragströja. Mitt på dagen. Det var ju bara 19 grader.

Taroko Gorge

Efter att den eurasiska och den filippinska kontinentalplattan kolliderade för miljoner år sedan har väder, vatten och vind format Taroko Gorge på Taiwans östkust. Det är en av de platser där Naturen visar vem som är äldst, störst och vackrast. Man kan inte annat än känna sig ganska liten.

På restaurang

När Pappa var här på besök i veckan gick vi och åt på den taiwanesiska restaurangen precis runt hörnet från oss. Det har blivit en av våra favoritrestauranger här, inte bara för att de har bra service och serverar väldigt god mat för inte mycket pengar alls, utan också för att det även ingår barnpassning av K.
Tidigare har K gått runt bland kökspersonalen. Huvudansvaret för barnpassningen har lite otippat en medelålders man i blått förkläde och stora glasögon tagit. De andra i personalen har fått hålla och leka med K, men han har alltid kommit (eller tagits) tillbaka till mannen i förklädet. Ibland har så många ur personalen varit samlade runt K att det inte kan ha blivit mycket mat gjord.
Under besöket nu i veckan deltog även gästerna på grannbordet i barnpassningen. Dock under uppsyn av mannen i förklädet förstås (det är han som står vid pelaren till vänster på fotot nedan).

Halloween

I måndags var K på sin första Halloween-fest. Det var nog Ks mammas första Halloween-fest också vid närmare eftertanke… I inbjudan uppmuntrades barn och mammor att klä ut sig. Ni anar nog hur utklädd jag var. Och jag ville inte att K skulle skrämmas av att kläs ut för mycket utan jobbade på en diskret kostym och fick till min lycka ”låna” lite av husets Halloween-prydnad (det har ingenting att göra med att jag väntade till söndagseftermiddag för att ta tag i utklädnaden och inte hittade något lämpligt). Med en liten spindel i sitt nät (tittar man noga på bilderna nedan kan man (kanske?) se spindeln i det vita trasslet i höjd med vänster armbåge) på Laban-tröjan (det var i alla fall en spöktröja!) var K nog den mest diskret utklädde på kalaset. Men självklart var han sötast!

Sultan

Det är så bra med IKEA för man vet vad man får oavsett var man är i världen. Bokhyllan Billy är bokhyllan Billy, soffan Klippan är soffan Klippan och fåtöljen Poäng är fåtöljen Poäng. Eller kanske den ibland är fåtöljen Poang. Lite klurigare kan det vara med färger och material, men man kan ju alltid peka om man inte skulle kunna språket. Så kommer man till Sultan. Ni vet madrasserna Sultan. Vi tänkte att det bara skulle vara att provligga för att bestämma hur hård madrass vi ville ha. Men så märkte vi att Ch's fötter stack ut från alla provmadrasser. Men det var ju bara provmadrasser. Trodde vi. Det visade sig att madrasserna Sultan i Taiwan inte är helt likadana som madrasserna Sultan i Sverige. Här har de madrasserna Sultan modell kort. De är 190 cm långa. Eller korta om ni frågar Ch.

Valet av sängstomme blev plötsligt väldigt lätt. Estetiken fick komma i andra hand och Ch fick helt enkelt känna efter vilken sängstomme det var skönast att ha fötterna på. Det var

sängstommen Malm. Modell kort.