Kindermusik

På onsdagarna går K och jag på Kindermusik. Där sjunger vi fåniga amerikanska barnsånger och klappar i takt. Ledaren är en lugn, fin, oauktoritär, kristen amerikanska som sjunger i alldeles för hög tonart. Eftersom vi bara är tre mammor med barn ”måste” man snällt sjunga med och det är bara att hoppas att det inte finns inspelningar på eländet. De andra barnen är en holländsk pojke med ett namn som inte går att uttala utan att få ont i halsen, den andre råkar vara vår granne Anton från Belgien. Anton går på Kindermusik med sin filippinska nanny som insisterar på att kalla mig ma’am. Han är alltid för varmt klädd, när temperaturen plötsligt gick under 25 grader utomhus hade Anton mössa och överdragströja på sig. Inomhus.

Är svenska barnsånger lika fåniga som amerikanska? Jag tycker ändå att svenska barnsånger har ett innehåll medan många av de vi lärt oss på Kindermusiken ibland mest verkar vara en bunte ord som rimmar och låter bra ihop. Om de ens låter bra ihop. Eller vad sägs om: Yankee Doodle went to town a riding on a ponny, stuck a feather in his hat and called it maccaroni ( a riding!?). Eller: Did you ever get to meeting uncle Joe, uncle Joe, Did you ever get to meeting uncle Joe, uncle Joe, Did you ever get to meeting uncle Joe, uncle Joe, don’t mind the weather if the wind don’t blow (inte så lite tjatig för att komma fram till poängen. Och varför ska man inte bry sig om vädret om det inte blåser?). Och så favoriten: Hey diddle diddle, the cat and the fiddle, the cow jumped over the moon; the little dog laughed to see such sport, and the dish ran away with the spoon (den är så logisk så det är inte klokt!). Är det för att jag är vuxen (eller vad jag nu är) när jag lär mig dessa och analyserar dem innan jag får ett "känslomässigt band" till dem? Eller är det för att de är på utrikiska?

Idag var även en svensk sång med på programmet. Den amerikanske ledaren sjöng ”Ritsch, ratsch, fillibom bom bom fillibom bom bom” så långsamt så man hann somna innan hon var klar. Och det var det vi sjöng, om och om igen… Ingen vers, då kanske visan hade fått en poäng! Det fanns även en vaggvise version. Man sjunger "wisch wasch fillitap tap tap…" istället och om möjligt långsammare än hennes ritsch, ratsch-version. Hon frågade mig om den svenska versionen och jag försökte komma undan med att den går lite snabbare. Det gick inte och jag fick snällt sjunga. Hon såg dock ut att ångra sig när hon hörde mina R. Den holländska mamman såg däremot nöjd ut och sa att det lät som holländska. Det tog jag inte som en komplimang. Så detta är en gammal svensk folkvisa, frågade den amerikanska ledaren sedan. Ja. Men den sjungs oftare som snapsvisa. Svarade jag inte.